I helgen träffade jag en 168-åring. Ni vet någon som är sådär riktigt gammal, besitter stor visdom och som har särskilt slags inre lugn. Någon som bara ler ett begrundande leende och nickar nästan oavsett vad man säger, där inget längre kan uppröra eller förvåna. Någon som sett det mesta och vet vad allt egentligen handlar om.
Jag leker med tanken på vad denna 168 -åring skulle berätta i fall hon kunnat tala människospråk. Berättelser om en utvandring från en annan kontinent och två världskrig. Berättelserna om flera generationer av olika människor som lutat sig mot dess stam, ristat in sin kärlek eller gråtit ut i dess skugga.
Jag tänker att vi människor lätt blir stressade över allt vi vill hinna med under vår korta levnadstid och att vi varken blir tillräckligt gamla för att se konsekvenserna av våra handlingar eller långa nog att få bra överblick och perspektiv. Dags att stanna till och lyssna en stund på någon som varit med lite längre och förstått lite mer.