Lisa Mannberg

Semester, sommar och tåg. Få saker ger mig en sån härlig semesterkänsla som packa en stor ryggsäck och hoppa på ett tåg. Det kan vara en kortare sträcka bara till en annan stad, men nu för andra året i rad ska vi tågluffa oss ner genom Europa. Denna gång går resan till Frankrike. Först åker vi från Stockholm ner till Hamburg, för att sen ta oss vidare till Paris några dagar och slutligen landa en vecka vid Atlantkusten.

Det är en viss känsla med just tåg, en slags romantisk lite lätt melankolisk känsla som infinner sig när man blickar ut genom fönstret. En känsla av att åka iväg och lämna saker bakom sig. Visst ser ni det framför er? Visst hör ni musiken? Det är jag som har huvudrollen, huvudrollen i filmen om mitt liv. Känslan av att vara på väg mot någonting nytt.. av att allting är möjligt..

Och tågstationerna sen. Ofta härliga nostalgitrippar, som att resa bakåt i tiden. Jag leker med tanken på att filmen jag är med i utspelar sig i efter-krigstid. Där jag, i en ursnygg 40-tals frisyr, ska återse min älskade i den vackra vänthall där vi sågs för första gången..

En återkommande favoritlek hos oss är att leka frisörsalong. Fram med en högre pall, några tidningar, snacks och sen en sax såklart. Utan att skryta vill jag ändå påstå att jag har en viss fallenhet för detta med att forma saker med hjälp av en sax och jag kliver gärna in i frisörsrollen så fort någon börjar bli lite långhårig. Hår som kreativt material är dessutom väldigt tacksamt då alltid växer ut igen. Det går ju även att spara en del pengar på denna lek, särskilt eftersom jag nu även erbjuder färgning. Visserligen är det bara jag själv som hittills bokat ”klippning & ekologisk örtfärgning” men jag måste säga att denna frisör verkligen är prisvärd och det finns dessutom alltid bokningsbara tider, oftast redan samma kväll. En verklig räddning för en 40 plussare med mängder av vita hår som hon plötsligt upptäcker dagen innan hon ska på studentfest.

Idag tänkte jag presentera en av våra familjemedlemmar vid namn ”Urban”. Alltså jag tycker ju om hela min familj men Urban är verkligen helt fantastisk! Jag matar honom med potatisskal och matrester två gånger om dagen och som tack har han under de senaste åren, bidragit med mängder av ny jord till vår trädgård och all näring som våra växter och buskar kan tänkas behöva. Dessutom kräver han inte alls lika mycket tid och luktar betydligt mindre än en vanlig husgris. Till små-kusinernas förtjusning behöver han dock kissa lite emellanåt.

Ända sedan vi skaffade honom och sen hans syster Ursula, har min syn på vårt matavfall helt kommit att förändras. Där jag tidigare såg ofräscht skräp ser jag nu värdefulla tillgångar. Där jag tidigare suckat över barnens kvarlämnade matrester, samlar jag nu istället glatt upp dem efter middagen och ger Urban sin kvällsmåltid. Under sommarhalvåret tar det bara ett par, tre veckor, att omvandla våra gamla matrester till ny näringsrik jord. Och riktigt magiskt blir det i fall vi sedan lyckas med konsten att skapa lite ny mat med hjälp utav vår gamla.

I helgen träffade jag en 168-åring. Ni vet någon som är sådär riktigt gammal, besitter stor visdom och som har särskilt slags inre lugn. Någon som bara ler ett begrundande leende och nickar nästan oavsett vad man säger, där inget längre kan uppröra eller förvåna. Någon som sett det mesta och vet vad allt egentligen handlar om.

Jag leker med tanken på vad denna 168 -åring skulle berätta i fall hon kunnat tala människospråk. Berättelser om en utvandring från en annan kontinent och två världskrig. Berättelserna om flera generationer av olika människor som lutat sig mot dess stam, ristat in sin kärlek eller gråtit ut i dess skugga.

Jag tänker att vi människor lätt blir stressade över allt vi vill hinna med under vår korta levnadstid och att vi varken blir tillräckligt gamla för att se konsekvenserna av våra handlingar eller långa nog att få bra överblick och perspektiv. Dags att stanna till och lyssna en stund på någon som varit med lite längre och förstått lite mer.

Under flera års tid har jag haft en pågående utgrävning av en del av vår tomt. Inte för att jag tror att jag ska hitta några forntida skatter utan för att någon tidigare ägare har använt ett större område som soptipp. Här har jag successivt grävt fram gamla plastkrukor, leksaker och till och med en hel gammal stolsdyna i röd plysch!?

I helgen, efter flera timmars arbete, grävde jag fram en jättestor söndertrasad plastskiva. Galet trist helgprojekt skulle nog många tycka och kanske en tjänst man hellre skulle vilja betala för att någon annan gjorde. Men jag bara grävde på. Trots att mörkret till slut föll runtomkring mig, var jag som uppslukad av mitt grävande i jorden. Jag förundrades själv över min hängivenhet i att gräva efter skräp? Men sen kom på att jag gjort precis så som jag ofta brukar göra, när något egentligen är rätt trist. Jag leker.

Nästan utan att jag är medveten om det, är det som om plastskivan förvandlas till resterna av ett hustak ifrån vikingatiden och jag blir till en sakkunnig erkänd arkeolog som försiktigt sopar bort jorden från mitt fynd. Noga studerar jag dess färger och speciella mönster och tycker till och med att det är lite vackert.. innan förtrollningen bryts och det åter förvandlas till en plastskiva.

Likt en stolt förälder tittar jag på mina små plantor som trängs i vardagsrumsfönstret och tänker på mig själv som en odlingsmästare. Tänk att jag till och med kan skapa mig min egen mat. ”Är det inte coolt, hojtar jag till tonårssonen, i år odlar vi till och med biff.”

Såhär tidigt på säsongen är det lätt att se sig själv som mästare. Jag odlingsmästaren som likt en magiker skapar tillsammans med naturen. Framför mig ser jag ett helt växthus fyllt av härliga bifftomater, vackert formade paprikor och svarta blanka aubergine. Tänk på sikt skulle jag kanske kunna bli helt självförsörjande på grönsaker..

Att jag planterat årets paprikafrön typ två månader för sent, inte ens äger något växthus och att förra årets enda aubergine mer liknade ett enögt monster, viftar jag bara bort. Naiva människor är lyckligare människor. Leken stärker mitt självförtroende. Vem har förresten sagt att det handlar om antalet odlade grödor. Jag säger att varje morot räknas och är ett mästerverk i sig!

Jag har länge haft köpstopp på nya kläder till mig själv men känslan av ”måste ha en ny vårgarderob” dyker ju såklart ändå upp. Då många secondhand butiker svämmar över av kläder som knappt blivit använda, bestämmer jag mig för att göra en liten räddningsinsats. Som klädhjälte är det mitt uppdrag att försöka rädda några av dessa mängder av plagg i butiken, så att de åter får en chans att känna sig behövda. Jag spanar och lyssnar noga efter vilka plagg som tilltalar mig och lyckas denna gång rädda fyra stycken toppar.

Väl hemma börjar andra delen av min räddningsaktion. Som klädhjälte gäller det att fullfölja sitt uppdrag så att dessa plagg nu verkligen får lov att komma ut i vårsolen. Den spräckliga toppen längst ned till höger har en fläck på sig som jag gnuggar bort med lite galltvål, medan toppen nere till vänster är lite nopprig i tyget på ett par ställen. Med ett väldigt fint sandpapper ”slipar” jag försiktigt bort nopporna på det tunna tyget.

För de översta två topparna behöver jag ringa in ”min privata kläddesigner”. Hon vet alltid precis vad min vårgarderob behöver och kommer alltid med innovativa idéer. I rollen som kläddesigner sprättar jag bort märkesskjortans krage och gör om den till ”murarkrage” och konstaterar sedan krasst att den leopardspräckliga koftan behöver bli mer figursydd. Jag tar en annan favoritkofta och använder som mall och designar sedan färdigt vårens nya garderob. Hoppas nu bara att ”vårens färger” är grå, beige och gammalrosa? Eller vänta, förresten! Som designer är det väl ändå jag som bestämmer trenderna. Våren 2023 är det alltså spräckligt och gammalrosa som gäller 👌

När jag träffar småbarnsföräldrar som känner att de har så lite tid och energi att de inte ens orkar öppna en bok, brukar jag tipsa om att bara använda titeln till min första bok för att förenkla vardagen. Att skriva ”Lek istället för bråk” med läppstift på hallspegeln, för att sedan återkommande påminna sig själv om detta, att liksom ha det som ledstjärna vid alla stressiga och tålamodsprövande vardagsmornar.

Nu har jag även börjat använda min nya bok som ett motto i min vardag. Denna gång som ett sätt att minska min konsumtion, spara pengar och främja min kreativitet. Så fort som jag önskar mig något, upptäcker ett behov eller ett problem som skulle kunna lösas av ett inköp, försöker jag istället tänka ”Lek istället för köp”. Jag funderar kring om jag verkligen måste köpa det eller om jag kan lösa det på något annat sätt, kanske genom att skapa det själv. Kan jag kanske leka lånemästare, kläddesigner eller tidsresenär? Det är väldigt intressant hur mycket kreativitet och lekfullhet som man kan hitta genom att undvika att konsumera. Nästan som om konsumtion och kreativitet står som motsatsord till varandra. Du som väljer att följa min blogg framöver kommer att få se många olika exempel på detta.

Starten har gått för årets allra mest kraftfulla kreativa process. Snart ska allt slå ut, kläckas och födas. Jag tänker att jag också borde känna mig fylld av energi och skaparglädje. Men jag känner mig bara trött..

Likt en mullvad kisar jag mot ljuset och känner mig avslöjad av vårsolen. Ja mina fönsterrutor är assmutsiga och mina kläder likaså. Åh nej jag är varken pigg eller pepp. Prestationsångesten börjar komma krypande.. Fast sen slår det mig att ”just det så här känner jag ju varje vår”. Alltid lika skör och ömtålig som en nyplanterad planta. Men om jag bara får lagom med vatten och successivt mer och mer ljus, utan att någon försöker stressa igång mig. Då ska nog denna planta, även denna gång, kunna växa sig stark och kraftfull igen. Kunna skapa vackra blad och kanske till och med några energifyllda tomater framåt sensommaren sådär. Kreativitet och energi kan inte stressas fram men sol, extra omsorg och sömn kan främja dem.

Varje gång jag skapar något som jag behöver, känns det som om jag kommer i kontakt med en slags ursprunglig skaparkraft. En speciell känsla som uppstår när jag tex lagar ett klädesplagg, tar mig tid att baka bröd eller lyckas lösa ett problem som uppstått på egen hand och med hjälp av mina egna händer.

Jag känner mig inspirerad av människor i tidigare generationer som inte hade något annat val än att vara kreativa i sin vardag och som behövde skapa det mesta ifrån grunden. De som behövde snickra ihop stolen de ville sitta på, odla den mat de ville äta, trampa den stig de ville gå och själva hitta på de sagor som de ville höra..