Lisa Mannberg

”När du kommer hem ska du tänka att du hänger av dig din jobbpåse i ett träd eller buske bredvid ditt hus, innan du går in. Och sen på morgonen tar du bara ned påsen igen innan du går iväg till jobbet”, var ett tips jag fick av min kloka äldre kvinnliga kollega. Värt att pröva för att få lite lugnare nattsömn, tänkte jag. Men jag hade lite svårt att föreställa mig en jobbpåse och insåg att det för mig snarast handlade om att försöka tygla en liten ”jobbig” hundvalp.

Följande arbetsdag avslutade jag helt enkelt med att binda fast den lilla ”jobbhunden” i tallen i vår trädgård. Alltså det tar ju såklart tid att uppfostra en valp, men tankeleken har faktiskt fungerat över förväntan. Efter bara några dagar slutade ”valpen” åtminstone att hålla mig vaken om nätterna och nu börjar hon inte krafsa på dörren förrän väckarklockan ringer. Det är spännande detta med att försöka styra om sina tankar med hjälp av sin fantasi. Det är liksom som om hjärnan inte riktigt kan skilja det ena från det andra och därför går att lura lite grann.

Det andra jag gör är att jag försöker intala mig själv att jag har gott om tid istället för att tänka att jag har ont om den. Detta är något som Bodil Jönsson lyfter fram särskilt i sin senaste bok som heter just så ”Gott om tid” och har en liten ek på framsidan som en symbol för just detta. När jag låtsas att jag har gott om tid och upprepar för mig själv att ”Det är lugnt” och ”Du hinner” så känner jag mig genast lite lugnare. Okej vad skönt, jag har ju gott om tid, tänker jag.

När det är väldigt mycket som ska göras och allt går i ett högt tempo runt ikring, försöker jag gå in i rollen som Monomästaren. En monommästare är en person som (i motsats till multi) bara kan göra EN sak i taget. En monomästare har bara en sak på sin att-göra-lista. En en-punktlista. Visst kan det hända att hon blir avbruten i sitt fokus av ett barn eller en kollega men efter avbrottet återvänder hon bara till sin fokusuppgift tills dess att uppgiften är slutförd. Först då lyfter hon blicken och frågar (sin hund som står där, ivrigt viftande på svansen) vad som är dags att göra härnäst.

Sensommar och skördetid. Mina odlingar har flippat ur helt och fått total hybris. En av broccoliplantorna har brutit sig ut ur mitt lilla växthus, zucchinin levererar nya jättefrukter så fort jag vänder ryggen till och vårt plommonträd levererar flera kilo ätbar frukt för första gången på 6år. Gurkplantan som jag trodde hade gett upp, har visst lagt två nya små gurkor i trädet som den klättrat upp i.

Jag cyklar till jobbet efter ännu en dålig natts sömn. Min egen sensommar-hjärna har visst också fått totalhybris. Utvilad och oanvänd under semestern är min hjärna nu full av iver att tänka ut nya idéer och lösa alla möjliga typer av jobbproblem när jag råkar vakna på natten.

På kvällen säger jag åt min hjärna på skarpen. Du kan ju inte köra slut på mig redan första veckan heller! Energin ifrån sommaren måste ju räcka hela vintern eller åtminstone fram till jul.

Tänk om man ändå kunde spara en del av sin sommarenergi, lägga en del av den i frysen att ta fram när man känner att det börjar sina. Men nej jag vet ju att energi är en färskvara, den går inte att spara, knappt ens från söndag till måndag. Men tänk om man kunde spara bara lite av den, kanske torka den?

– Eller kanske konservera den med ättika och..

– Tyst! Himla hjärna klockan är 04.43.

– Då är du ju född

– Sov nu!

Efter vår tågluff har det blivit mycket hemester. Jag uppskattar verkligen att även hinna med att bara vara hemma när jag är ledig, Såklart göra lite kortare utflykter i närområdet men framförallt att få mycket ostyckad hemmatid. Efter en tids hemester lyckas jag skrapa bort det översta lagret av ”jag måste” ned till nästa lager av ”jag vill” och ”jag känner för”. Om man har lång hemester kan man till och med komma ned till nästa lager ”jag drömmer om”.

Att vakna upp till ljudet av regn, som det varit en hel del av denna sommar, kan verkligen förgylla ens hemester lite extra. Tänk en hel dag med en massa tid för roliga inneprojekt utan att jag behöver ha det minsta dåligt samvete av att jag inte njuter av sommarvädret och drar med barnen på långutflykt. Nej ljudet av regn betyder fri speltid till barn och fri lektid för mamman.

På hemestern finns tid att prova och lära sig nya saker, oftast genom att misslyckas. Jag försöker laga en väska men råkar istället klippa sönder den. Jag testar två nya vegetariska recept men det blir så äckligt att jag får lov att slänga alltihop. Jag provar att göra rosa färgbad på avokadokärnor och växtfärga en bomullströja.

För att ett dygn senare inse att jag verkligen inte passar i den här rosa färgen.

Men inget av det här spelar egentligen någon roll. Det är inte själva resultatet som är det viktiga. Själva grejen med att vara ledig är ju att jag inte måste prestera. Jag leker ju bara. Leker och experimenterar. Och varje nytt projekt och ny idé som jag testar är ju bara en förstudie inför mitt nästa projekt. Hm.. nästa gång ska jag kanske testa att växtfärga med blåbär.. och linslasagne låter väl ändå ganska gott?

Från Paris åkte vi sedan vidare med tåg ända ner till Atlantkusten till en tjusig semesterort vid namn Arcachon. Här fick vi några lugna dagar på den vackra stranden där strandkanten fascinerande nog flyttade sig fram och tillbaka 100 meter under dagen pga tidvattnet. Vi hyrde åter boende av en familj. Denna gång blev det ett större gästhus hos ett franskt pensionärspar som till pensionen köpt en av områdets alla vackra sekelskiftsvillor. Paret verkade trivas superbra med sitt liv i den lugna lilla staden men när jag själv lekte med tanken på att leva deras liv kände jag att jag nog skulle få lätt panik över att ha allt så snyggt, perfekt och tillrättalagt runtomkring mig. Väldigt härligt att vara på semester vid havet men som tur var kände jag inte att jag drömmer om att ha en villa här för sådär 24 miljoner.

Det roliga med tågluff är att man får testa på så många olika slags liv i en och samma resa. På vår återresa mot Sverige fick vi även prova på livet i den supermysiga tyska universitetsstaden Heidelberg, där vi hyrde in oss i en gästlägenhet mitt i gamla stan. Åh alltså denna hemnyckel hade jag däremot gärna kunnat behålla lite längre.

I våningen ovanför oss bodde vår otroligt trevliga värdfamilj med två barn, en katt och två kaniner, som visst helt hade tagit över deras lilla bakgård tillsammans med allehanda bärbuskar och potatisplantor som växte i olika regnbågsfärgade krukor. Andra kvällen blev vi inbjudna, att tillsammans med deras vänner sjunga vackra tyska körvisor nere i deras 1700-tals källare. Underbart rolig kväll 👌

Tänk att promenera hem genom dessa historiska kvarter efter ännu en härligt sen kväll med skönsång och filosofiska samtal tillsammans med ett gäng övervintrade studenter. Auf wiedersehen Heidelberg!

En av mina favoritlekar när jag reser är att leka med tanken på att jag skulle bo någon helt annanstans, i ett annat land, i ett helt annat slags boende och göra helt andra saker. Att fantisera om att byta liv med någon annan och känna efter hur det skulle kunna vara. Att hyra boende av en annan familj några dagar gör livsbytet väldigt verklighetstroget.

När jag klev in i vårt första boende i en närförort till Paris, var det nästan som om jag började prata franska direkt trots att jag egentligen bara kan ett fåtal ord. Mönstrade tapeter, vackra konsthantverk och en hemlig trädgård bakom höga grönskande murar.

Om jag bodde här skulle jag vakna upp på söndagsmornarna, gå ut barfota på altanen, avnjuta en stark espresso och leende tänka tillbaka på gårdagens lilla tillställning på vår innergård. Sen skulle jag plocka undan några vinflaskor och fundera över vilken av stans antika loppmarknader som kunde vara värt ett besök under dagen för att sedan snabbt bli avbruten i mina tankar av att barnen kivades om vem som skulle få spela först på pianot. Jo det skulle nog vara helt okej att byta liv med den här familjen ett litet tag.

Semester, sommar och tåg. Få saker ger mig en sån härlig semesterkänsla som packa en stor ryggsäck och hoppa på ett tåg. Det kan vara en kortare sträcka bara till en annan stad, men nu för andra året i rad ska vi tågluffa oss ner genom Europa. Denna gång går resan till Frankrike. Först åker vi från Stockholm ner till Hamburg, för att sen ta oss vidare till Paris några dagar och slutligen landa en vecka vid Atlantkusten.

Det är en viss känsla med just tåg, en slags romantisk lite lätt melankolisk känsla som infinner sig när man blickar ut genom fönstret. En känsla av att åka iväg och lämna saker bakom sig. Visst ser ni det framför er? Visst hör ni musiken? Det är jag som har huvudrollen, huvudrollen i filmen om mitt liv. Känslan av att vara på väg mot någonting nytt.. av att allting är möjligt..

Och tågstationerna sen. Ofta härliga nostalgitrippar, som att resa bakåt i tiden. Jag leker med tanken på att filmen jag är med i utspelar sig i efter-krigstid. Där jag, i en ursnygg 40-tals frisyr, ska återse min älskade i den vackra vänthall där vi sågs för första gången..

En återkommande favoritlek hos oss är att leka frisörsalong. Fram med en högre pall, några tidningar, snacks och sen en sax såklart. Utan att skryta vill jag ändå påstå att jag har en viss fallenhet för detta med att forma saker med hjälp av en sax och jag kliver gärna in i frisörsrollen så fort någon börjar bli lite långhårig. Hår som kreativt material är dessutom väldigt tacksamt då alltid växer ut igen. Det går ju även att spara en del pengar på denna lek, särskilt eftersom jag nu även erbjuder färgning. Visserligen är det bara jag själv som hittills bokat ”klippning & ekologisk örtfärgning” men jag måste säga att denna frisör verkligen är prisvärd och det finns dessutom alltid bokningsbara tider, oftast redan samma kväll. En verklig räddning för en 40 plussare med mängder av vita hår som hon plötsligt upptäcker dagen innan hon ska på studentfest.

Idag tänkte jag presentera en av våra familjemedlemmar vid namn ”Urban”. Alltså jag tycker ju om hela min familj men Urban är verkligen helt fantastisk! Jag matar honom med potatisskal och matrester två gånger om dagen och som tack har han under de senaste åren, bidragit med mängder av ny jord till vår trädgård och all näring som våra växter och buskar kan tänkas behöva. Dessutom kräver han inte alls lika mycket tid och luktar betydligt mindre än en vanlig husgris. Till små-kusinernas förtjusning behöver han dock kissa lite emellanåt.

Ända sedan vi skaffade honom och sen hans syster Ursula, har min syn på vårt matavfall helt kommit att förändras. Där jag tidigare såg ofräscht skräp ser jag nu värdefulla tillgångar. Där jag tidigare suckat över barnens kvarlämnade matrester, samlar jag nu istället glatt upp dem efter middagen och ger Urban sin kvällsmåltid. Under sommarhalvåret tar det bara ett par, tre veckor, att omvandla våra gamla matrester till ny näringsrik jord. Och riktigt magiskt blir det i fall vi sedan lyckas med konsten att skapa lite ny mat med hjälp utav vår gamla.

I helgen träffade jag en 168-åring. Ni vet någon som är sådär riktigt gammal, besitter stor visdom och som har särskilt slags inre lugn. Någon som bara ler ett begrundande leende och nickar nästan oavsett vad man säger, där inget längre kan uppröra eller förvåna. Någon som sett det mesta och vet vad allt egentligen handlar om.

Jag leker med tanken på vad denna 168 -åring skulle berätta i fall hon kunnat tala människospråk. Berättelser om en utvandring från en annan kontinent och två världskrig. Berättelserna om flera generationer av olika människor som lutat sig mot dess stam, ristat in sin kärlek eller gråtit ut i dess skugga.

Jag tänker att vi människor lätt blir stressade över allt vi vill hinna med under vår korta levnadstid och att vi varken blir tillräckligt gamla för att se konsekvenserna av våra handlingar eller långa nog att få bra överblick och perspektiv. Dags att stanna till och lyssna en stund på någon som varit med lite längre och förstått lite mer.

Under flera års tid har jag haft en pågående utgrävning av en del av vår tomt. Inte för att jag tror att jag ska hitta några forntida skatter utan för att någon tidigare ägare har använt ett större område som soptipp. Här har jag successivt grävt fram gamla plastkrukor, leksaker och till och med en hel gammal stolsdyna i röd plysch!?

I helgen, efter flera timmars arbete, grävde jag fram en jättestor söndertrasad plastskiva. Galet trist helgprojekt skulle nog många tycka och kanske en tjänst man hellre skulle vilja betala för att någon annan gjorde. Men jag bara grävde på. Trots att mörkret till slut föll runtomkring mig, var jag som uppslukad av mitt grävande i jorden. Jag förundrades själv över min hängivenhet i att gräva efter skräp? Men sen kom på att jag gjort precis så som jag ofta brukar göra, när något egentligen är rätt trist. Jag leker.

Nästan utan att jag är medveten om det, är det som om plastskivan förvandlas till resterna av ett hustak ifrån vikingatiden och jag blir till en sakkunnig erkänd arkeolog som försiktigt sopar bort jorden från mitt fynd. Noga studerar jag dess färger och speciella mönster och tycker till och med att det är lite vackert.. innan förtrollningen bryts och det åter förvandlas till en plastskiva.